Niktish

Jag vill att denna helg ska vara över, jag vill lägga mig efter detta blogg inlägg och vakna imorgon, gå till skolan, umgås med mina vänner, åka hem. Men riktigt den turen har inte jag, jag kommer bära något med mig hela dagen, något som jag ogärna bär på. Men som jag förstår är en del av "livet". Min morfar gick bort i lördags...

Det är en stor skillnad på min morfar och Din morfar. Varför? Förutom det uppenbara, så är det så att jag har träffat min morfar 6 gånger. I hela mitt liv. Lite mindre än Dig antar jag? Visserligen var det 2-3 veckor åt gången varje gång, men fortfarande för lite. De flesta "andra 'generationare' " kan nog känna igen sig.

Min morfar var gammal (89 år), han var sjuk och många gånger önskade jag att han inte skulle lida utan bara, gå.
Man skulle kunna tro att alla dessa faktorer skulle göra sorgen lättare att hantera. Det gör dem inte. Denna typen av sorg har jag i och för sig, aldrig hanterat. Svårt. Omöjligt. Liknar min ide av ett helvete.

LÖRDAG
Jag hade en väldigt fin helg planerad. Jag skulle gå på matteakuten (akuthjälp inför matte nationella, intensiv helg 9-16 lördag och söndag), och på lördag kväll skulle jag och ett fint gäng människor gå och se Lady Gaga.

Kl. 12.45 på lördagen, går jag iväg från lektionen på toaletten, när jag kommer tillbaka ser jag mina kusiner och sen ser jag Nahal. Jag kommer ihåg precis hur alla stod, vad de hade på sig och hur de såg ut när dem såg mig.

Kl. 13.00 sitter jag, Nahal, P&P och Erik. 3 huttrande flickor i baksätet på bilen. På väg hem till min morbror (som har åkt till Iran samma morgon) där är mamma, pappa och min morbrors fru, M. Jag var omringad av folk ända till klockan 11 på kvällen då jag gick in i mitt rum för att lägga mig.

Kl. 00.00 börjar jag gråta.

Kl. 04.00 slutar jag gråta och lägger mig.

SÖNDAG

Vaknar kl 9.00 av att min syster kommer in i mitt rum.

Kl. 10.00 går jag ner och ser att mammas två bästa kompisar från Malmö sitter i vårt vardagsrum.

Kl. 10.10 önskar jag att jag har likadana vänner när jag är äldre, som hoppar in i bilen och kör 6 timmar i sträck bara för att vara med mig.

Kl. 15.00 börjar folk, klädda i svart, börjar strömma in i vårt hus. Några jag vill ha där, några jag inte riktigt känner för att prata med.

Kl. 15.40 kommer min G, därefter blir allting mycket lättare.

Kl. 21.55 åker de sista gästerna hem.

Kl. 23.17 Slutar jag blogga och går och lägger mig!

Hm, sitter och lyssnar på min themesong. Sitter också och tänker. Varje gång folk från Iran ringer hit, och läs "varje gång" som verkligen varje gång. Så ställer de samma fråga, "när kommer du till Iran, då?" och detta är ingen artighets grej, dem vill verkligen veta! De tänker på det ofta, och de vill verkligen veta när man kommer. Alltid samma svar "Oj, jaaa... jag vet inte, det beror lite på mamma och pappa". Ha! Det är inte sant, mamma och pappa har inga planer på att åka dit. Jag vill inte åka dit, och jag kommer inte åka.
Men när min farmor ringer mig och gråter i telefon och undrar när jag kommer, då blir det helt plötsligt svårare att säga "Oj, jaaa... jag vet inte, det beror lite på mamma och pappa". Min kusin föreslog att jag kanske inte tycker om Iran för att jag har dålig minnen därifrån, jag nekade detta på en gång. Men jag tänkte lite på det, jo... kanske. Några få, inte allt för många, inte många nog att överväga att inte åka tillbaka. Nej. Det tror jag inte. När jag var yngre (ca 12-14 år) var det kul, Iran var ett roligt ställe, varmt, sol, släkt, snabba bilar. Trevligt. Lite äldre nu, lite "vuxen" nu. Iran är inte ett kul ställe, inget att komma med i en diskussion. Folk behandlas illa, riktigt jävla illa, i detta land och jag måste säga att det gör det svårare för mig att njuta av en semester där. Och då har vi nästa diskussion:

"Det är inte semester, det är en nödvändighet. Du måste ju träffa din släkt!"
Varför? Jag hade bara träffat 10% av mina släktingar ändå upp tills jag var 11. Visste inte vilka alla människor på flygplatsen var, det var obeskrivligt obehagligt, alla tar i en, pussar en, säger att man blivit stor. HOLD UP! "Vem är du och från vilken sida av släkten?" Och när man väl är där, så är man ju inte där en vecka. Kortaste perioden jag har varit i Iran är 4 veckor. Det är en månad. "Annars hinner man inte med alla släktingar!". En månad. Det är inte tid att leka med, okej? Detta är mitt sommar lov. Då hade jag såklart inget emot det, då var det endast roligt. Men nu? Nej, nu skulle det krävas en hel del. Även efter "en hel del", skulle det krävas en lite del till. Du kan ju aldrig gå ut själv där, inte långt i alla fall. Du hittar ju ingenstans, och du kan bli bortrövad. "Här märker de direkt att du är utlänning, tro inget annat!". Så vad som händer är att du är med folk, konstant, i en månad. Förutom när du sover, och även då kan det hända att du delar golv med dina 16 kusiner (som inte ens är hälften av alla dina kusiner!!!). Men hey, jag ska inte sitta här och hacka på min släkt, som faktiskt beter sig otroligt gulligt när man är där, säger aldrig nej, är alltid artiga och sympatiskrattar åt dina skämt, fast de inte fattar. Men ni kan förstå att människor, konstant, hela tiden, överallt i en månad, inte riktigt går.


Jag har dessvärre ingen fin avslutning på mitt seriösa inlägg. Skulle väl kunna säga såhär; inget Iran förens jag är en väldigt annorlunda människa, eller förens det blir en drastisk ändring i det landets politik. And there you have my dramatic ending.